Det har skett nu.
Efter ungefär 15 år har jag nu för första ggn i mitt liv Vågat storgråta för mig själv, när jag tänker tillbaka på mitt förflutna. Tragiskt va.. "våga gråta för sig själv"..
Som att jag tror att nån ska se mig liksom. Men sån är jag.

Jag gråter inte så ofta över mina inre tankar och känslor.
Istället får jag en snefylla och blir knäpp, gråter för att gardinerna inte samarbetar, för att jag gjort en papercut i fingret. Men det är inte det jag gråter över egentligen.
Det är bara min skyddsmantel, att kunna skylla på smärtan i fingret, pms eller för att "allt skiter sig hela jävla tiden bara". Men ack så fel det är..

Jag behöver nån som håller om mig nu.
Och just nu vill jag bara att pappa ska hålla om mig. Länge, och säga "det löser sig" :'(

Jag är tillbaka i den 10 åriga Mickan nu, som ligger och längtar efter pappa när jag inte är hos honom.
Åter igen ställer jag mig frågan Varför i helvete flyttade jag inte till honom medan jag kunde?

Pappa du är bäst  ♥