[ Nästan en helt vanlig måndag.. ]
Idag har varit en bitter jävla dag. Inte för att jag nånsin är så sprudlande lycklig (labil är vad jag är!) men idag har jag verkligen hatat och varit irriterad på allt. Visserligen hatar jag allt varje måndag, och ofta flera dagar i veckan, men idag har jag haft ett deppigt hat. Jag har faktiskt på allvar gått och tänkt att jag skulle kunna tänka mig att vara ego och göra nåt drastiskt och väldigt trist. Men det tänker jag inte. Jag tänker inte tillåta mig att nå den sorts botten.
Jag har varit arg på ett deppigt sätt, över att jag trampat på mina byxor för att dom är för långa, för att håret varit statiskt och fan ALDRIG nånsin är fint och som jag vill, för att det ser ut som FAN hemma vare sig städat eller inte, för att jag har nåt jävla eksem i naveln som svider (VA FAN!??? Ja! Varför har jag fått det liksom?? Är jag för fet så fanskapet aldrig får luft eller?? :O), för att jag insett att jag börjar bli folkskygg, ja det suger.. Kände ett riktigt jävla obehag när jag stog i Icakön i fredags och ville bara hem och gömma mig under täcket, För att jag är en bitter och hatisk jävla fitta just nu!
Så nej, jag är inte nöjd över mitt liv just nu. Det kan fan bara gå och DÖ *mumlar bittert*
Alltså Mickan.. jag har insett att du och jag är jävligt lika till sättet.
Jag vill ju självklart inte att du ska må skit, men på nåt sätt känns det så underbart att veta att nån känner som jag ibland, om du förstår hur jag menar.. Att dem här "små"grejerna i vardagen kan dra en till vansinne, så man till slut ger upp alldeles för lätt och bara vill lägga sig ner och grina skiten ur hela dagen! Allt blir så jävla hopplöst, sen när det har gått nån dag så undrar man vilket slags pucko man varit för att ha tänkt som man gjort.
Allt bottnar väl antagligen i nåt betydligt djupare. Ja för mig iallafall. (jag kan även slänga in en bunt hormoner som en av orsakerna) Man väntar på att det ska falla ner ett litet mirakel i knät på en, men inget kan väl vända av sig självt..
Missnöjde finns här med!
Missnöje ska det ju stå
Jo jag känner igen det där. Man står och stampar på samma ställe som för 5 år sen ungefär.. Fast jag har inte ens velat försöka hitta nån eftersom allt annat skit jag gått igenom med den fysiska hälsan liksom inte gjort nån plats för nåt annat. Jag vet att det inte skulle bli ett lyckligt förhållande om jag skaffade kille nu, man måste få må bra med och i sig själv först.. Men visst längtar jag! Ibland slår den en vart man SKULLE kunnat vara idag om saker och ting varit annorlunda. Jag började tex känna av dem där starka moderskänslorna redan när jag va 23-24. Men för alla blir tyvärr inte livet som de tänkte sig när de var 15 bast! Lyckan kommer lite senare kanske :/
Man får inte glömma att många där ute sitter i samma båt.. Bara att försöka stå ut.
